I fredags var jag och tittade på Stefan och Krister i konserthuset. Eller ja, egentligen är ju varken Stefan eller Krister med, men jag kallar det så ändå av gammal vana. Vi var i alla fall åtta personer som satt jämte varandra (familjen + kusinernas familj) och jag fick äran att sitta längst ut i kanten. Jag kunde verkligen inte förstå vad det var som var så hemskt med att sitta jämte en främmande människa. Det var då, nu vet jag.

Min stolsgranne var kanske 50+ och var där med sin son. Ganska snart förstod jag att han måste vara det största fanet någonsin till denna pjäs. Som han skrattade! Och han skrattade inte bara, utan han kastade sig fram och tillbaka på stolen så min stol gungade tills jag kände mig sjösjuk. Något normalt skratt hade han knappast heller; frustade och skrek och grät gjorde han. Kanske ska tillägga att vi satt ända framme på andra raden och en gång skrattade han så mycket så att Jojje (Dag-Otto, ni vet) stod och pekade på honom.