I hela mitt liv har jag aldrig sett en värre film än den jag just såg: My Sister's Keeper (Allt för min syster). "Åh, den är så bra", brukar folk säga. "Se den". Bra? Nä, jag kan inte ens avgöra om den var bra eller dålig. Jag grät mig nämligen igenom HELA filmen. Det fanns inget hopp, ingen glädje, inget fint, bara sorg. Jag gråter ganska ofta till filmer, men detta tog ändå priset. Det brukar ofta vara ett bra tecken när en film engagerar mig och får mig att gråta. Denna gången är jag inte säker på att det är så. Jag kan som sagt inte avgöra om den var bra eller dålig. Jag ångrar att jag såg den. Den gav mig huvudvärk, igentäppt näsa och suddiga ögon. Jag ser knappt vad jag själv skriver just nu. Den förstörde min kväll.

Jag älskar tv-galor. Faddergalan, Fotbollsgalan, Humorgalan, Idrottsgalan (ååh!)... Det är leenden och tårar och framförallt en massa goose bumps. Jag älskar det! Men det finns en gala som slår alla andra, en gala som jag upptäckte förra året. Galornas gala, jag pratar så klart om Svenska Hjältar-galan. Förra året grät jag floder åt precis varenda hjälte och förundrades över hur många fina människor det faktiskt finns i vårt land. Inspiration till tusen!

Jag har längtat efter denna gala hela året och om en vecka är det äntligen dags igen! Då bunkrar jag upp med mörk choklad och tar fram en stor kudde att kramas med. Jag längtar!

Ibland hittar jag roliga saker som jag vill blogga om, men som jag inte riktigt har tid med just då. Det brukar leda till att jag sparar ett citat eller en länk i ett utkast och sedan glömmer jag bort det. När jag väl sedan hittar det så är det inte lika roligt längre och jag raderar det. Idag hittade jag detta citatet i ett några veckor gammalt utkast:

"Det smakar som en flicka i högklackade skor som steppar omkring på mina smaklökar."

Det var vinexperten Bengt Frithiofsson som kläckte ur sig denna kommentar efter att ha smakat på en 200 år gammal champagne. Ingen kan beskriva en smak som denne man, fast omdömet säger mig egentligen ingenting. Är det positivt eller negativt? Jag kan tänka mig att det gör ganska ont när en flicka i högklackade skor steppar på ens smaklökar, men vad vet jag? Jag har aldrig varit med om det.

Okej, fel par vann Let's Dance men det var inte det som jag kommer ihåg mest från finalprogrammet. Det absolut bästa i hela säsongen (snäppet vassare än Claudia och Tobias bollywood-dans) var David Hellenius parodier på dansarna. Herregud, vad jag skrattade! Alla var verkligen klockrena. David är verkligen ett geni! Jag kan titta på det om och om igen och fortfarande skratta lika mycket.

För er som inte har sett klippet så finns det här. Kanske ska tillägga att det troligtvis inte är lika kul för dem som inte följt Let's Dance.

Ni tittar väl på Let's Dance-finalen som börjar nu? Själv ska jag sitta klistrad och vrålheja på Claudia och Tobias, mitt favoritpar sedan första programmet. Varför ni ska heja på dem? Det är väldigt enkelt... Magiskt.

Ni missar väl inte Körslaget som börjar om några minuter? Själv tänker jag sitta bänkad och heja så in i Norden på mina vänner Tage och Tim i Team Strömstedt. Eftersom jag är så smart så vet jag redan hur det kommer se ut. Precis så här:

Årets...

OMG: Saras graviditet i Prison Break.
Besvikelse: Gossip Girl blir bara sämre och sämre och Heroes gav jag upp helt.
Kärlekspar: Michael och Sara, utan tvekan! Neela och Ray kommer på en säker andraplats.
Upptäckt: Glee.
Ungdomsserie: Guds Tre Flickor.
Sämsta slut: Prison Break (även om jag måste erkänna att det var snyggt gjort).
Bästa slut: ER (perfekt inramning av serien!).
Bröllop: Sorry, Michael och Sara, men Meredith och Dereks post-it-bröllop slår det mesta.
Fiasko: Sverige i Eurovision Song Contest.
Kvinnliga personlighet: Naima i Mammas Pojkar.
Manliga personlighet: Bonde-Roger.
Hjälte: Michael Scofield.
Crossover: Grey's Anatomy/Private Practice.
Skratta eller gråta?: Svenska Hollywoodfruar.
Mest onödiga karaktär: Hillary Duff som Olivia i Gossip Girl.
Barn: Michael Scofield Jr såklart!
Uppsving: 90210. Det blir bara bättre och bättre!
Tönt: Ullareds-Morgan.
Humorprogram: Mia och Klara.
Nöjesprogram: Let's Dance.
Snyggaste: Wentworth Miller.
Lipande: Till de sista avsnitten av Prison Break.
Dödsfall: Michael Scofield och George O'Malley.
Cliffhanger: Säsongsavslutningerna av Private Practice och Grey's Anatomy.
Karaktär: Tabita i Mia och Klara.
Stjärna: Susan Boyle.
Roligaste: Anna Blomberg i Robins. Allt hon gjort där är fantastiskt!
Talkshow: Oavgjort mellan Skavlan och Robins.

Jag skulle logga in här och skriva en massa inlägg om vad som hänt sedan sist, men innan jag gör det så kan jag inte låta bli att skriva om det jag just läste. Brittany Murphy. Död. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det är väldigt sorgligt. Vi pratade om döda kändisar förra veckan och undrade vem det skulle bli nästa att dö alldeles för ung.

Johanna Sällström, Heath Ledger, Anna Nicole Smith, Michael Jackson och många andra... och nu läggs Brittany Murphy till i listan. Fy, vad hemskt!

Igår var det ingen skola men jag tog mig ner till Cissi för att skriva lite seminariumfrågor. Vi hann även med lite fika och ett avsnitt av Ghost Whisperer.

Under Ghost Whisperer:
Malin: Spöket har samma huvudform som Wentworth Miller.
Cissi: Jag trodde det var han innan.
Malin: Jag också. Det är lite likt.
...
Malin: Det ÄR Wentworth Miller!

WM spelade en man som dött ifrån sin gravida hustru och därför aldrig fick se sin son. En son som fick namnet Michael. Känns det igen? Déjà vu...

Beyoncé - Single Ladies (Put A Ring On It)

Glee, I blame you. Big time.







Ni missar väl inte premiären av Glee på 4:an ikväll?

Min önskan slog inte in. Typiskt.

Men det är helt okej ändå. Christine Meltzer är kul, Måns Zelmerlöw är Måns Zelmerlöw och Dolph Lundgren har jag ingen som helst uppfattning om.

Vi avslutar med ett av mina favoritklipp med Christine Meltzer (topp-favoriterna är de när hon gör Silvia).

Jag har ingen som helst aning vilka som ska vara med i Melodifestivalen nästa år (kan man ens veta det?), men en sak vet jag: DETTA skulle vara ett drömscenario. Det hade fått mig att sitta klistrad varje vecka. Okej, vem försöker jag lura? Jag sitter alltid klistrad.

Och lite på samma tema... Mamma, ska vi?

Heroes är på tv...
Syster: Alltså vad handlar detta om egentligen?
Malin: Om några människor som upptäcker att de har krafter. Det är väääldigt verklighetstroget. Men så är det ju baserat på verkliga händelser också.
Syster: Menar du allvar nu?

Tyvärr verkar inte min get-better-hälsning ha hjälpt något. Mauras bröstcancer verkar vara värre än de först trodde. Jag hade så gärna sett henne i hennes nya serie, men det viktigaste är såklart att hon blir frisk. Min första favoritskådis ska inte dö i bröstcancer. *Håller tummarna*

Jag vet att jag har varit sämst på att blogga denna veckan och att jag borde uppdatera er en massa, men nu kan jag bara säga en sak: Jag såg just de fem första minutrarna av den nya Grey's Anatomy-säsongen. Fem minuter som gav mig betydligt fler frågor än tidigare. Jag trodde att jag visste vad som skulle hända, men vet jag verkligen det?


Ungefär så går mitt huvud just nu (ja, på engelska). Annie och Jonna: titta inte på det, det kommer bara att förvirra er. Jag önskar att jag hade sett det här dagen innan jag får se avsnittet och inte två veckor innan. Jag kommer att bli söndergnagd från insidan.

Jag vill skicka en liten get-better-hälsning till världens bästa Maura Tierney (trots att hon inte kommer se den). Hoppas verkligen att hon blir frisk snart!

Igår var det Sarah Wayne Callies som fyllde år och idag är det hennes vackra kollega WENTWORTH MILLER! 37 år fyller den gamlingen men det gör honom inte mindre attraktiv för det. Inte det minsta. CONGRATS!

Nej, det är klart att jag inte har gått och lagt mig ännu. Jag höll ju nästan på att glömma en sak. Det är någon som ska grattas idag. Det är inte Morgan Freeman, det är inte Marilyn Monroe och det är inte heller Heidi Klum...

Nu när jag har sett Prison Break - The Final Break så kan jag börja på min Prison Break-vecka. Frågan är bara när... Denna veckan kommer jag troligtvis vara gaaanska upptagen och nästa vecka åker jag till Turkiet. Det får helt enkelt inte bli någon riktig vecka utan inlägg lite då och då. Så får det bli. Jag har lite idéer på inlägg men det mesta får jag fundera ut under tiden.

Starting tomorrow.

Jos, you know the deal. Se till att se avsnitten nu så du kan läsa allt "intressant" jag skriver, haha.

Jodå, jag grät den femte gången också...

Jag har funderat på att ha en Prison Break-vecka här i bloggen, precis som jag hade en ER-vecka när det hade slutat. Dock kan jag inte ha det riktigt ännu: jag måste se de två extra-avsnitten först. Ja, det kommer två extra-avsnitt men tyvärr betyder inte detta att slutet kan ändras. De två avsnitten ska visa vad som hände de fyra åren mellan "vi går lyckliga hand i hand på stranden" och "jag går med min son till hans fars grav". Det är dock oklart när jag får se avsnitten. De sänds i Israel inatt och i Storbritannien nästa vecka men FOX ska inte sända dem. Så om de kommer upp på nätet kan jag se dem snart och annars måste jag vänta på dvd:n i juli. Jag hoppas verkligen att jag slipper vänta så länge.

Det kommer bli vackert och det kommer bli hemskt, det är jag säker på. Lite bilder har kommit upp och de är verkligen hjärtskärande. Här är några utav dem:

Quote hittad hos den mycket talangfulla msgenevieve.

Jos, här kommer inlägget jag varnade dig för. Du får inte läsa nedanför strecket. Eller du får ju, men jag råder dig att inte göra det. Om det finns andra som inte vill bli spoilrade eller de som helt enkelt inte bryr sig ett dugg om Prison Break, så bör ni också sluta läsa nu. För det kommer bli långt och tjatigt och inte det minsta intressant att läsa om man inte bryr sig. Det blir geekigt och alldeles för känslosamt för att handla om fiction, men det får ni leva med.

---

Fyra år och 79 avsnitt. Är det konstigt om det känns som jag känner karaktärerna vid det här laget? Nä, inte speciellt. Det finns dock två stycken som jag känner lite bättre än alla andra; jag pratar såklart om Michael och Sara. Sedan avsnitt ett har de varit mina favoriter och sedan avsnitt ett har jag väntat på ett lyckligt slut för dessa två. De fick det nästan i slutet av säsong 2 och nu i säsong 4 var de så nära ett lyckligt slut man kan vara. Sedan hände det.

Två människor går hand i hand längs stranden. Äntligen är de fria. Han skojar och pratar om vilken bra pappa han kommer bli till deras ännu ofödda barn. Hennes leende skulle kunna smälta Antarktis på nolltid. Så säger hon det; hon berättar för honom hur lycklig hon är just nu.

Jag hittar inte på nu för detta hände faktiskt. Dock slutar det lyckliga där. Det börjar rinna blod från hans näsa och alla vet vi vad det betyder. Hans hjärntumör är tillbaka. Han vet det, hon vet det och alla andra vet det. Det spelar ingen roll om de ler och säger att de älskar varandra; det syns så väl att de vet. När hon sedan omfamnar honom och inte kan hålla tårarna tillbaka gör det ont att titta på. Där började mina tårar. Jag visste att han inte skulle klara sig. Rykterna har gått runt ett tag, men jag har valt att inte tro på något jag inte sett med egna ögon. Men redan här visste jag vad vi skulle få se.

Four years later står det på skärmen och det visas scener med Linc, Sucre, Mahone, T-Bag, Self, Kellerman och Krantz, men det alla egentligen vill se är vad som har hänt med Michael och Sara. Då dyker hon upp, slående vacker i långklänning, köpandes blommor på torget. "Michael, we got to go" säger hon och då får man se honom: Michael Jr, deras underbart vackra son. "Come on, let's go see your daddy" fortsätter hon och trots att jag vet vad som ska hända så får jag lite hopp. Hon tar sin son i handen och de skutter vidare mot stranden. De möter Linc, Sucre och Mahone och precis som jag förstod är de där för att lägga blommor på graven. Michaels grav.

Usch, jag blir sorgsen bara av att tänka på det nu. Det var ju inte så här det skulle sluta. Det skulle sluta lyckligt för Michael, Sara och deras barn. De kunde fått döda vem som helst, men inte Michael! Han är ju Prison Break. Producenterna säger att det var ett lyckligt slut men jag förstår verkligen inte hur de kan säga så. Sara har förlorat varenda människa hon har älskat och Michael var den enda hon hade kvar. Och så låter de inte ens honom leva länge nog att se sin egen son. Sara fick gå igenom graviditet, förlossning och barnuppfostran själv, hur kan de kalla det lyckligt?! Jag förstår verkligen inte det.
Däremot förstår jag varför de dödade honom. De tycker att det hade känts konstigt om han fått leva när så många andra dog. Tanken är bra, men självisk som jag är kan jag inte annat än att bli arg för att de inte fick det lyckliga slut de förtjänade. Han hade blivit en perfekt pappa; det är jag säker på. Nu fick han inte ens chansen att försöka.

Trots att Michael dog så måste jag säga att jag älskade de sista scenerna. Jag älskar hur underbar Sara var som mamma, jag älskar att Michael Jr hade en låtsastatuering på armen, jag älskar att Linc, Sucre och Mahone var med vid graven, jag älskar att det stod Be the change you want to see in the world på gravstenen och jag älskar att Linc la en origamifågel på graven. Skulle han vara död så skulle det vara precis som det var. Ändå kan jag inte låta bli att tänka "tänk om". Tänk om han hade fått leva. Vad underbart det hade varit!

Jag har sett slutscenerna tre gånger nu. Första gången grät jag, andra gången trodde jag inte att jag skulle gråta men jag gjorde det ändå, och tredje gången grät jag minst lika mycket. Känslig? En aning, ja. Hur många gånger ska jag behöva se det innan jag kan se det utan att gråta? Med tanke på att jag sett vissa scener 100-tals gånger och fortfarande får fjärilar i magen, så har jag ingen aning.
Nu ska jag försöka avsluta detta; det är redan för långt och det är nog ingen som fortfarande läser.

Cause I don't care if I lose my mind, I'm already cursed.